Kulturen Urkunden Ursprunget och upphovsrätten kungabloggen

Minne 2 Jag får en kick av dig

Fri fortsättning från den där lilla flickan och andra minnen som böljar åter. Svallar mot land. De där ögonblickbilderna man aldrig riktigt förstår.

Om bill bates inte fått rollen i top gun hade.jpg

Jag såg en annan liten flicka, klädd i någon päls eller åtminstone såg det så ut vid första ögonkastet. Familjen har lite packning i händerna mest kartonger, hon vänstrar lite mellan bilarna vi är på en extremt tättrafikerad gata, pappan sparkar vant till henne, hon gråter snyftar till och rättar snabbt in sig i ledet. Efteråt trodde jag mig se att var klädda i allt de ägde och kartongerna var deras sovsäckar, barnen två och landet kina. Den tröstlösa sparken bort från det enda hem hon någonsin känt till. Nej, helt ok kändes det inte och jag undrar om det någonsin gör. Så överrumplade, inget man har beredskap för. Just den där lilla jävligt vana kicken på ungen, hon vill bara ge sig av, tar ett steg iväg, men sen snörvlande rosselsjukt sjukt tillbaks, instinktivt håller hon sig nära familjen för de är allt hon vet, hon snyftar, är alltför påpälsad och het. Allt hon äger är påbyltat hennes kropp, det är för mycket det är för hett.

Bredband åt folket flashdance.png

Men avgaser finns det gott om för vi är på motorvägen och jag kommer aldrig att förstå vad det gjorde där. Vad gör folk på motorvägen? Att så snabbt slinka in mellan bilarna kräver år av träning och prognosmodeller för hur rusningstrafikens chaufförer kör och rör sig när Fata Morgana böljar i fjärran Hackebiff av drömmen om en civilisation, Stabat Mater. Pablo vad gör du med mina händer vart för du mig?

Är detta vår bröllopps present

picasso skolan för blinda lär känna dig själv vad annars.jpg

Pablo’s skola för oss blinda, vad annars?

Handlar inte livet om att lära sig se? Att lära sig känna? Att kyssa din morgon med spruckna läppar, precis som du om ett litet tag.

Ett ögonkast iväg, måste kila, måste gå, tack för nu, tack själv och hejdå! Men hej kommer du igen, vilken överraskning trevligt att ses, vi hörs, tack hejdå. Åååh Gud jag dör, trevligt, när ska vi ses nästa gång igen. Men gud vilken pensling och vilket dockskåp, seså maka på er nu stänger vi dörrarna. Jag ska sätta mig allvarligt på världens mest besuttna porslinsaltare och avlägga min bön till mammon, ty allt, allt allt allt, möts i ledningen. Och det sa bara klick. Då är det väl ändå kärlek?

Lämnar man det enda hem man någosin kännt till?

– om man någonsin gör det, kan man väl aldrig vara densamma igen?

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: